tiodagar

Nu är snart den första jävulsdagen över och jag är levande fortfasrande (typ). Första dagen utan kaffe och socker blev förvånansvärt tuff. Förmiddagen fungerade helt okej utan kaffe då jag gick på överskottsenergi fram till klockan tolv. Min kropp blev då helt utmattad av att varken få morgon kaffet eller eftermiddags kaffet, och detta resulterade i att jag sov i 45 minuter på en lektion, men huvudet på Annas axel som en liten utslagen apa, för att sedan somna yttligare flera gånger denna måndag. Somnade på naturkunskapen, på bussen och hemma hos Anna.

Har alltså fått väldigt tydliga konsekvenser av att inte dricka kaffe eller äta socker, och jag kan inte förstå hur jag ska ta mig i vaket tillstånd ska gå igenom dessa tio dagar. Sitter och funderar på hur normala icke-kaffe drickande människor pallar med vardagen. Jag känner mig ensam och exposed. Att inte dricka kaffe skapar en saknad i mig som är jobbig att gå runt med. Jag visste att jag var beroende av kaffe, men så HÄR beroende är ju läskigt.

Är dock lite glad över att jag får äta mat, men att hela tiden ha i baktanken att inte få ett happy ending med en kaffeslurk eller godisbit förstör känslan lite. Maten på Spice&Rice var till och med lite av en besvikelse. Just nu har jag druckit koffeinfritt te och kollat på Fråga Olle och försöker hitta meningen med livet. Jag menar, sitter med min Nutrilett-bantande kaffe kompis och får inte dricka kaffe, kollar på en fet man som talar om hur porrskådisar lever och försöker förtvivlat tvinga mig själv att njuta av att jag faktiskt får äta. vad ger detta för ironiskt perspektiv på livet? Jag tror mitt hjärta har talat och jag har nu insett. Jag är kär i kaffe..

Detta är en hamster